torsdag 28 september 2017

grå

Den här dikten är om dig.
För du är havet.
Känns som om jag stått här.
Stått för evigt.

Sången i mig, handlar om dig.
För du är havet.
Där jag kommer drunkna.
Men det blir morgon imorgon.

Tror du mig nu.
Havet blir grått ibland.


tisdag 19 september 2017

obegripligt

Vi rycker fjärilens vingar.
Blåser bort dom.
Vi eldar myror för att vi kan.
Jag dömer dig och dina beslut.
Jag ser ner på dina tankar.
Bestämmer mig att bara jag kan.
Mitt rätta är dit vi ska.
Lämna våra gudar bakom oss.
Bränna kyrkor och politikers talarstolar.
Sätta våra barn i min skola.
Låta dom höra mina tankar.
Enligt mammon är det dags att sätta lök.
Vi börjar där.

lördag 9 september 2017

dröjde

Jag sparade det till en regnig dag.
Men alla dagar regnade det.
Det dröjde innan jag visade.
Vi stod själva bakom en lada.

Jag kan inte stanna.
Jag ska hålla mig borta.

Du stod på en fransk balkong.
Den sista gången.
Jag visade nerifrån gatan.
Höll den i min handflata.

Ett nekande och jag släppte.
Regnet rensade genast gatan.



onsdag 6 september 2017

sällan

Jag vänder ryggen till dig.
Med en längtan av att du ska stanna kvar.
Sällan någon vakat över mig.
Sällan någon smeker min rygg.

Mina tankar fylls av längtan.
En längtan utan svar.
Utan ord är du borta.
Med känslor för någon annan.

I mörkret i natten som var.
Bedyrar du oss.
En framtid så svart.


tisdag 5 september 2017

undvika

Igår hörde jag fågelkvitter.
En blå fågel på min balkong.
Den kvittrade om drömmar som förgåtts.

Idag följde den mig på min axel.
Den viskar i mitt öra.
Om chanser och stigar jag inte gått.

Imorgon bestämde den träff.
Allt kvitter jag kommer höra.
Är det jag hela livet försökt undvika.

onsdag 30 augusti 2017

fantasifull

Priset för kärlek är noll
När våra ögon möts ser jag gud.
Vi går genom rummen tillsammans.
Ibland hand i hand.

Är det här priset.
Mitt pris.

Dina är blå ibland gröna.
Mina är suddiga lite trötta.
Fantasin har runnit ur.
Gud tog den.
Nu finns det ingenting.

torsdag 17 augusti 2017

länge

så det var du
varför så länge